Fan alltså. Har lovat mig själv att inte vara en sån där bloggare som bara skriver deppiga inlägg... So this is a once off.

Måste acceptera att du är ett avslutat kapitel. Sluta undra hur det kunde ha blivit om jag handlat annorlunda. Men det är så.fucking.svårt. Så jag slår ihop boken, ännu en gång. Boken om oss. Den som jag läst så många gånger att sidorna blivit alldeles nötta. Den har ett abrupt slut, som om författaren tröttnade på att skriva och bara slutade. Mycket är fortfarande oklart. Var är du nu? Är du lycklig? Jag hoppas det. Att mina beslut inte hindrat dig från att vara den du är, hindrat dig från att leva.

Tårarna rinner nu. Snälla låt det vara sista gången. Tänker på sommaren. Vår sommar. Stunderna på min studsmatta, du i soffan med min hund, telefonsamtalen som varade hela nätterna. Jag vill minnas dig med ett leende. Men inte heller det går. Kanske. Kanske en vacker dag. Men inte nu. Var det verkligen så här det skulle sluta? Måste.sluta.tänka.

Så farväl. Jag slår ihop vår bok nu. Förhoppningsvis för sista gången. Men jag ska spara den tills dagen jag dör, för det lovade jag dig. För alltid, eller hur?