Vi fick på svenskan i uppdrag att skriva en ögonblickberättelse eller vad det kallas. Min blev såhär:

Jag vet att hon såg mig, där jag kurade bakom mitt träd. Jag bara vet det. Jag betraktade hur hon klädde av sig, hur månen fick hennes blekblonda hår att skimra i alla världens nyanser av grått och silver och mina fingrar värkte efter att få smeka det, få kamma genom hennes perfekta lockar. Hon stod där, näck och ensam med månen som målade hennes hud ljus, nästan vit. Som om det var mjölk som pumpade under hennes hy istället för blod. Hon gick några steg mot vattnet. Nej, att gå var inte värdigt uttryck för hur hon tog sig fram. Jag ska inte säga att hon dansade. Det var något annat, som att hon liksom svävade fram. Hennes ena fot mötte vattnet. Hon stannade, tvekade. Det måste ha varit kallare än hon trodde. Sedan var det som om någon ropade på henne. Hon tittade upp, ut över havet. Nu fanns en slags beslutsamhet i hennes steg.

Snart hade hon vatten upp till midjan. Det var kallt. Trots avståndet mellan oss kunde jag se knottrorna på hennes hud. Hennes perfekta mjölkhud. Det var den vackraste gåshuden jag någonsin sett. Som jag fick kämpa för att inte ropa på henne, få hennes uppmärksamhet. Kanske, kanske skulle hon låta mig röra henne, smeka hennes kind. Jag vågade inte ens tänka på ifall hon skulle låta mig kyssa henne. Det tog allt mitt sunda förnuft att motverka impulsen att ropa. En viskning lyckades ändå smyga sig ut mellan mina läppar, men hon var för långt bort för att höra.

Nu nådde vattnet henne till brösten. De där perfekt välvda brösten, som jag sent på nätterna i min ensamhet tänkte på. Nätterna när jag visste att Gud aldrig skulle släppa in mig genom pärleporten. Nätterna när djävulen satt på min axel och fröjdade sig i min synd.

Hon fortsatte gå. Jag tänkte mig att hon kunde gå och gå och gå, och till slut komma upp på andra sidan. Det gjorde hon inte. Hennes hår stod som en vit sol runt hennes huvud när det sakta försvann under ytan. Hon stannade aldrig. Inte ens när jag kunde se spasmerna i hennes kropp, ryckningarna från bristen av syre. Jag satt där och såg på. Snart var hon stilla. Hade hon inte glänst som silver hade man inte sett henne.