Vill egentligen inte skriva detta, men måste skriva av mig och det är bara fel att göra det på facebook...

För sex år sedan kom det en söt liten brun skit in i mitt liv. Fy fan vad jag älskade den pållen. I torsdags togs han bort och jag är så jävla arg för att ingen sa något till mig. Varenda jävel i det där stallet visste hur mycket jag älskade den där hästen. Men inte fan kunde någon tänka sig att säga det till mig. Det hade varit planerat ett tag också. Så tack så jävla mycket för att ni berövade mig chansen att säga hejdå till min första kärlek.

Bara för att man slutat rida betyder inte att man inte bryr sig längre. Såg nu att jag fick vara med på hemsidan, en gammal bild från bland de första gångerna vi hoppade tillsammans. Det gör så himla ont att se. Att veta att jag aldrig mer kommer få sitta där och få ont i röven av hans kantiga rygg. 102 gånger. 102 gånger har han burit mig. Ja, jag räknade, för varenda jävla en av de gångerna var ovärdelig. 

Klart som fan att jag är glad att han inte har ont längre. Jag önskar bara att någon hade sagt det till mig, så jag själv kunde få bestämma om jag skulle ta farväl eller inte.

För mig fanns lukten av häst, och så fanns lukten av Camaro. Det var så, han luktade annorlunda från alla andra hästar. Skulle känna igen den lukten var som helst.